Maailma on musiikissa – Kalevi Ahon elämää ja tekoja. Teos 2023. 352 sidor.
”Den här boken måste av nödvändighet koncentrera sig på det som jag har åstadkommit, eftersom mina livsskeden har varit relativt enformiga – inga skandaler eller annat rafflande stoff, mestadels bara stillasittande hemmavid” (min översättning).
Den vägledningen har tonsättaren Kalevi Ahos barndomsvän Hannu
Lahtonen även i stort sett följt i sin biografi Maailma on musiikissa (Världen finns i musiken). Lahtonen, liksom Aho född 1949, har en bakgrund som journalist vid Kauppalehti och Uusi Suomi och den som suktar efter djuplodande musikaliska analyser har lika litet att hämta som den skandalsugna.
Lahtonen har inom ramen för ett traditionellt kronologiskt, om än med
nödvändiga tematiska utvikningar försett, upplägg tecknat ett portätt av Aho, där människan och musiken ledigt slår följe. Boken bygger i första hand på ett rikhaltigt intervjumaterial med Aho samt personer som spelat centrala roller i hans professionella liv. Aho kommer till tals i nästan lika hög grad som Lahtonen.
En renodlad intervjubok handlar det inte om, lika litet som en renodlad biografi, och kliniskt friktionsfri är framställningen ingalunda. Den av ett starkt rättvisepatos besjälade vänstermannen, pacifisten och ateisten Aho har aldrig dragit sig för att sticka ut näsan och säga vad han tycker och tänker om diverse olägenheter på såväl det kultur- som allmänpolitiska planet. Något som givit upphov till stimulerande, här i någon mån återgivna, debatter och kontroverser.
I offside i hemstaden Ahos väg från matematiskt begåvad Forssayngling med astronomi som särintresse till en av vårt lands internationellt mest uppburna tonsättare är onekligen fascinerande och man får inte minst bilden av en obändig musikalisk uttrycksvilja och -förmåga, så stark att den helt enkelt inte låter sig kuvas. Eller vad sägs om fyra symfonier på opuslistan vid blott 24 års ålder?
Inledningsvis, en bit in på 80-talet, hade Aho bra flyt. Beställningarna droppade in och kritiken var mestadels berömmande, men av någon outgrundlig anledning började kurvan så småningom dala och inte minst i Helsingfors fann sig Aho snart stående mer eller mindre i offsideposition. Ett utanförskap som delvis fortgår än i dag i hans hemstad sedan drygt 55 år tillbaka.
Talande är även det faktum att, exempelvis, Antwerpensymfonikerna efter 2009 framfört Ahos musik flitigare än Helsingforsorkestrarna tillsammans och speciellt bekymmersamt tycks det notoriskt famösa andra framförandet vara.
En följtetong för sig, som Lahtonen beredvilligt gläntar på dörren till, är spelet bakom kulisserna i samband med de olika operaproduktionerna. Extra besvärlig tycks relationen till Nationaloperan ha varit. Så inte minst i samband med Ahos andra opera Hyönteiselämää (Insektliv), som nådde scenen först 1996, nio år efter sitt fullbordande.
Lahtis som räddande ängel
Till Ahos räddning kom i elfte timmen Lahtis stadsorkester (sedermera Sinfonia Lahti) och dess dåvarande intendent Tero-Pekka Henell, som knöt Aho till sig som hustonsättare och etablerade kontakten mellan Aho och hans hovdirigent in spe, Osmo Vänskä, samt BIS-bossen Robert von Bahr, som förbundit sig att
skivinspela allt som Aho skriver.
Detta blev i sin tur startskottet för en internationell uppmärksamhet, som under årens lopp bara accelererat med slagverkskonserten Sieidi (2010) – med sina långt över hundra framföranden världen över ett av de mest spelade styckena signerat en finländsk samtidstonsättare – som juvelen i kronan.
När framgångarna utomlands blir tillräckligt betydande brukar även de mest styvnackade bromsklossarna (i allmänhet intendenter och dirigenter) reagera och så har i någon mån även skett i detta fall. Antalet beställningar – i första hand av musiker, som råkat höra något av Ahos verk – ökade sakta men säkert och uruppförandena, på hemmaplan mestadels i Lahtis och på mindre orter, fyllde åter kalendern.
Av naturliga skäl är Lahtonen tvungen att sovra rejält i en produktion på över 200 verk och av lika naturliga skäl väljer han att fokusera på symfonierna (18 stycken), solokonserterna (40 stycken) samt de fem operorna, medan kammar-, instrumental- och vokalmusiken på några undantag när behandlas mer summariskt.
Mustig humor och tyskt öl
Förutom tonsättaren Aho ringas organisatören Aho (tongivande inom bland annat Finlands tonsättare samt mångårig styrelseordförande för Finlands symfoniorkestrar), pedagogen Aho (lektor i musikvetenskap vid Helsingfors universitet och tf kompositionsprofessor vid Sibelius-Akademin), skriftställaren Aho (talrika essäer, debattartiklar, föredrag etc) samt, inte minst, människan Aho in på ett belysande sätt.
Vi möter en skönt sammansatt personlighet – utpräglat intellektuell, men genuint folklig och försedd med en mustig humor under den till synes reserverade ytan – med ett levande intresse för, förutom samtliga kulturgenrer med litteraturen i första ledet, bland annat strövtåg i skog och mark samt tyskt och belgiskt öl.
I centrum står den stilistiskt svårbestämbara musiken, som med sin
dramaturgiska skärpa och otvungna emotionalitet tycks appellera till en bred publik. Lahtonen är en trygg ciceron längs Ahos musikaliska väg, där kommunikationen med åhöraren är A och O. Det enda jag kommer åt att sakna är en noggrannare placering av Aho inom ramen för en musikhistorisk kontext: Vilka är de centrala förebilderna och var står han i relation till sina samtida kolleger?
Som guldkant på det hela serveras vi en komplett verkförteckning jämte
diskografi med den behövliga informationen i komprimerad form. Ett verkregister med sidhänvisningar hade gärna kunnat medtas. Det generösa bildmaterialet följer på ett åskådligt sätt Aho från åtta års ålder fram till i dag.
Mats Liljeroos
